I Erikskrönikan som nedtecknades en bit in på 1300-talet står att läsa om tillkomsten av den norska borgen Bohus. Uppförandet påbörjades år 1308 på order av landets konung Håkon Hålägg och var en väl

terränganpassad ringmursborg, byggd till försvar av Norges södra gräns och belägen där Nordre älv flyter västerut från Göta älv och därmed förvandlar Hisingen till en ö.

Borgen lär i sina allra tidigaste delar ha varit timrad, men redan 1330 lät Magnus Eriksson - unionskungen över Norge och Sverige - uppföra en ny borg av sten. Mycket av byggnadsmaterialet hämtades nog från Ragnhildsholmen vid Kungahälla, föregångaren till Bohus vilken tros ha blivit övergiven senast år 1319.

Namnet Bohus lär kunna härledas från det fornnordiska ordet bagi som betyder hinder, alltså holmen där fästet byggdes. Ursprungligen har det hetat Elfabagi, ganska snart Bagaholm, senare Bagahus samt slutligen Bahus eller Bohus.

En gång seglade vikingaskeppen förbi klippan där Bohus fästning idag tronar.

Bohus dominerande läge uppe på en 40 meter hög klippö gav en fantastisk överblick över både Göta och Nordre älv, och älvvattnen fungerade naturligtvis ypperligt som naturliga vallgravar för fästningen.

 Trakten kring Göta och Nordre älvs mynningar var redan tidigt av stor betydelse för de tre nordiska rikena, med Danmark i söder, det blivande Sverige i öster och Norge i väster.

Mötet här om sommaren 1101 är första gången som en gränsdragning mellan Norge och Sverige omnämns liksom ett möte där de tre ländernas kungar samtidigt möttes för att förhandla.

Kungarna var Inge Stenkilsson d.ä. från Sverige, Erik Ejegod från Danmark och Magnus Barfot från Norge. Mötet har omskrivits som att ha ägt rum i älven, troligen utanför Kungahälla och i så fall på norskt territorium.
Som en bekräftelse på fred och överenskommen gränsdragning gifte Inge Stenkilsson bort sin dotter Margareta till Magnus Barfot, och från denna tilldragelse kommer hennes tillnamn Fredkulla.

"Freden i Kongahella" kom att bestå under många år, och denna norsk-svenska gräns består i stort sett än idag i form av gräns mellan Bohuslän och Västergötland, vilket stenen i Kungälv minner om.

Omkring år 1450 ansågs Bohus vara Norges mest motståndskraftiga borg med ringmurar på 3 meters tjocklek som var upp till 13,5 meter höga. Innanför ringmuren fanns fyra byggnadslängor som låg omkring en stor, nästan rektangulär borggård. Ingången låg i norr, inte där man går in idag. Det medeltida Bohus yta var dryga 3700 m²

I hörnen och mitt på de två långsidorna låg fyrkantiga torn, varav det på västsidan var ett framskjutet porttorn med vindbrygga. Byggnaderna på ringmurens insida innehöll allt från kök och smedja till kapell och festlokaler.
Under hela senmedeltiden var Bohus platsen för riksrådsmöten, förhandlingar och fester, men borgen var även det administrativa centrat för Bohus län.

Det stora Nordiska sjuårskriget 1563 -70 medförde att Bohus anfölls sex gånger i följd utan att kunna intas av svenskarna. Här rustade samtidigt Danmark för att erövra det svenska Elfsborg vid Göta älvs mynning.

Efter att vintern 1564 ha dundrat på Bohus med mörsare och vanliga kanoner utan något nämnvärt resultat lät kung Erik XIV skicka efter en ofantligt stor kanon som gick under namnet Skjegge. Kanonen kom dock aldrig att få visa vad den dög till, när man skulle transportera Skjegge över den frusna älven brast isen och kanonen hamnade på bottnen. Där ligger den än idag, vid Lödöse.

Några år efter Sjuårskriget blev Bohus kraftigt utbyggt med stora bastioner i stjärnform runt den medeltida borgkärnan.

Bastionerna var enorma jordvallar,klädda med flera meter tjocka yttermurar av gråsten till skydd mot kanoneld.

l innerhörnen murades underjordiska bombsäkra rums k flankeringskassematter,

för att kunna skjuta bestrykande eld längs yttermurarna. Samtidigt byggdes den inre borgen om till ett praktfullt renässansslott.
Även senare, under 1640- och 1650-talen, ägde stora ombyggnadsarbeten rum, då vid fästningens entré och borggårdens sydsida.

Genom freden i RoskiIde år 1658 övergår Bohus med underlydande län till Sverige.
Den danske besättningen marscherar söderut efter att ha länsat förråden och bränt slottets arkiv. Bohus kom härigenom att mista sin viktiga roll som gränsfäste, men fick ändå till en början viss betydelse för att bevaka svenskarnas intressen i den nyvunna provinsen.
Det ståtliga renässansslottet kom med tiden att alltmer inta rollen av befästning. Det som vittrade eller sköts sönder byggdes upp igen, men då utan någon utsmyckning.

Bland större byggnadsarbeten under 1600-talets två sista decennier kan nämnas uppförandet av det stora kanontornet Fars hatt, vilket idag är det som skänker ruinen dess karaktäristiska silhuett.

På 1700-talet fortsatte reparationerna men endast på de mest förfallna murarna. Fästningen förföll i allt snabbare takt.
I samband med Karl XII:s krig mot Norge bortfördes flertalet av fästningens kanoner till Svinesund.
Fukten och kylan i de gamla valven började bli verkligt besvärande och år 1783 lämnade besättningen Bohus.
Sex år senare lät man slutligen rasera stora delar av fästningen, ekonomiska bekymmer medförde dock att vissa delar kom att sparas.

De flesta gamla fästningar har också använts som statsfängelse och Bohus är inget undantag.

Under medeltiden var det främst politiska motståndare som "sattes i tornet".
Fängelsehålan, belägen längst ner i tornet, var sex meter djup räknat från den enda ingången dit - en lucka i fångrummets golv. Hålan hade inga fönster och var följdaktligen alltid helt utan något ljus.

Vid de stora utbyggnadsarbetena i början av l600-talet användes sannolikt straffångar till tyngre arbeten tillsammans med soldater och dagsverksskyldiga bönder, medan byggnadsarbetena utfördes av hantverkare.

Den stora brunnen mitt på borggården byggdes av livstidsfångar och tog närmare femton år att bygga, vilket skedde under l600-talets första del. Med eld och vatten sprängde man sig ner till hela 22 m djup i den hårda bohusgraniten.

Under 1700-talet arbetade många polska och ryska krigsfångar på Bohus under stora umbäranden. Vid mitten av seklet upptog fångrullan sjuttiotvå män och fem kvinnor.